1949 Jerker Rosén: Kronoavsöndringar under äldre medeltid

Jerker Rosén anger som målsättning för sitt verk att ta upp frågan om kronogodsets ställning under äldre medeltid i sin helhet till diskussion. Redan i de första meningarna finner vi en passus som anknyter Roséns arbete till vårt ämne; husabyarna. "Kronodomänen är den inkomstkälla, som från början betydde mest för den svenska kungamakten. I termen Uppsala öd sammanfattas det gamla kronogodset, koncentrerat till kungsgårdar av ofta betydande storlek, de s.k. husabyarna, med underliggande godskomplex."1 Av titeln på avhandlingen framgår det att Rosén avser att koncentrea sin framställning kring frågan om hur kronogodset lämnade kungligt innehav, samt till vem eller vilka det donerades eller såldes.

För vår del blir frågan om vi ur Roséns material beträffande avsöndringarna kan erhålla några antydningar om på vilket sätt egendomarna kommit i kronan ägo, och om när detta kan ha skett. I varje fall ska vi få besked om huruvida den av Schück påtalade "vanvettiga förskingringen" av kronojord under århundradet fram till 1350 verkligen har ägt rum.

Först måste vi se på begreppet kronojord. All jord som disponerades av konungen var ej av samma jordnatur. Förutom den gamla kronojorden (Upsala öd) kunde konungen genom arv äga egen jord. Vidare har vi av konungen såsom konung förvärvad jord, bötesjord, förbrutet gods. Slutligen har vi jord som kommit konungen till del genom regalrättsanspråk d.v.s. konungens rätt till en tredjedel av all allmänningsjord i götalandskapen. Vid donationer och försäljningar är det vidare av vikt huruvida dessa skett tidsbegränsat eller på evärderlig tid. Efter att fall för fall ha granskat alla kända kronojordsavsöndringar fram till 1363 sammanfattar Rosén: Under tiden 1290 &emdash;1363 lämnar urkundsmaterialet intet säkert exempel på evärdlig donation eller försäljning av gammalt kronogods...Resultatet är anmärkningsvärt med hänsyn till den i forskningen härskande uppfattningen, att de tidigare mycket betydande kronogodskomplexen förskingrats under tiden 1250&emdash;1350"2 En viss diskrepens finns mellan årtalen 1250 och 1290 och mycket riktigt under Valdemar Birgerssons och Magnus Ladulås regeringar har avsöndringar skett fast endast i mycket ringa omfattning och endast till kyrkor och kloster. Från Magnus Ladulås´död fram till Nyköpings gästabud 1318 finns inte en enda känd förminskning av kronans gods, detta trots att allt annat än lugn och ordning rådde i landet. Rosén säger: " Slutsatsen måste bli, att principerna för kronogodsets förvaltning ha varit fasta, så fasta, att ingendera av de stridande parterna vågat experimentera eller öppet bryta emot dem."3

Vi har fått svar på en av våra frågor, nämligen den om huruvida en godsförskingring har skett. Kan vi kanske ur det faktum att man inte ens i mycket trängda lägen vågade avhända sig gamalt kronogods finna en antydan om hur detta gamla kronogods först kommit till kungamaktens dispossion? Kan det vara fråga om tabun som följt Upsala öd sedan dess begynnelse? &emdash;Nej, för sådana tankar får vi inget stöd hos Rosén. Han anknyter det hårdnande avsöndringsförbudet i slutet av 1200-talet helt till förhållanden och strömningar ute i Europa. Som ursprung tar han fram ett antal bullor där påven löst kungar från löften om förläningar genom att hänvisa till konungaeden där konungen vid sin kröning svurit att orubbligt bevara rikets rättigheter och kronans heder. Denna formulering intogs i Gregorius IX:s dekretaler 1234 och kom snabbt att bli europeiskt allmängods. Kung Magnus har av allt att döma vid sin kröning i Uppsala den 24 maj 1276 fått avge försäkringar beträffande "bona regalia", uppsatta efter allmäneuropeist mönster.4 Dessa principer innebar emellertid inget förbud mot förändringar av godskomplexens sammansättning. Affärer och byten var tillåtna bara de inte innebar förminskning av kronogodset. Detta blev ytterst betydelsefullt nu när man var i full färd med att tillskapa de nya slottslänen, som blev nödvändiga för att kunna bygga de slottsbyggnader5 som den nya vapentekniken krävde. Dessa slott blev också centra i de nya administrativa systemen för indrivning av stående skatter. Avsöndringsförbudet beträffande Uppsala öd fick ej längre vikt och blev, i den mån det syftade att bevara administrationsgårdarna intakta, meningslöst. Husabyarna kunde däremot utnyttjas såsom bytesobjekt, när det gällde att anskaffa lämplig mark för de nya förvaltningscentra.6

Återstår att se i vad mån Roséns arbete nämner husabyar och Uppsala öd i samband med den äldsta lagstiftningen. Härvid konstateras att de äldsta lagtexter som innehåller någonting om kronogodsets ställning är yngre Västgötalagen från slutet av 1200-talet och Hälsingelagen från 1300-talets början. I Västgötalagen uppräknas åtta gårdar som varande Uppsala öd och som aldrig får förlänas. Ordet husaby förekommer ej. I Hälsingelagen anges fem gårdar "byae" som Uppsala öd. Ordet husaby nämns ej. I samband med Östgötalagen finns en intressant passus. "Sambandet med Uppsala öd framstår &emdash; förutom i identifieringen i Västgöta- och Hälsingelagarna &emdash; särskilt tydligt, när samma gårdar i Östergötland få benämningen Uppsala bo.7 Jag intresserar mig för denna formulering av en något annan anledning än Rosén. Jag menar att om ett administrativt system hade införts i Östergötland med ursprung i Uppland skulle det ha hetat Uppsala öd. Nu fanns i Götalandskapen redan ett system med bosgårdar och bon varför dessa när de i ett sent skede samordnades med Svealandskapen kom att kallas Uppsala bo8 just för att anknyta till något som redan sedan länge fungerade. I det äldsta urkundsmaterialet från 1200-talet nämns inte Uppsala öd. När en skillnad mellan privatgods och kronogods skulle framhållas, användes i stället de internationellt giltiga termerna, att egendomarna tillhörde konungen "ex regio iure", voro "bona regalia" eller "bona corone".9 Första gången Uppsala öd överhuvud förekommer i det bevarade brevmaterialet är i Magnus Erikssons bytesbrev 1345.10 Gå vi så till Magnus Erikssons allmänna landslag finner vi bestämmelsen att konungen ej fick låta utlänning "råda över hus eller land, ej över Uppsala öd eller så gammalt kronans gods, att ingen mins eller av sann berättelse vet, huru det först kom under kronan"11 Redan när uttrycket först börjar synas i källorna representerar det något gammalt sedan länge försvunnet. Uttrycket tycks emellertid bära en viss emotionell laddning som det kunde vara lämpligt att utnyttja i lämpliga sammanhang även om man var medveten om att verkligheten nu representerades av andra realiteter. Så heter det till exempel i ett tillstånd för drottning Margareta att 1389 pantsätta egendom för en donation hon gjort till Vadsten kloster; "Uppsala öd, härader eller andra kronans inkomster eller avlingegods, där ej äro slott eller annat fäste".12

Här lämnar vi Rosén med att konstatera att det nu var de befästa slotten som var de maktens instrument som troligen tidigare utgjorts av husabyarna och Uppsala öd.


1Jerker Rosén: Kronoavsöndringar under äldre medeltid, sid 7.

2Rosén anknyter här till den av Schück framlagde tesen att Uppsala öd varit "en kolossal egendomskomplex" och att "nästan allt detta förskingrades under perioden 1250 &emdash; 1350". Rosén tar också upp den kritik som bl a E. Lönnroth riktat mot Schücks påstående att detta egendomskomplex om det rätt förvaltats skulle ha gjort den svenska staten oerhört rik. (se sid. 9 i Roséns avhandling)

3Jerker Rosén: Kronoavsöndringar under äldre medeltid, sid 32.

4Jerker Rosén: Kronoavsöndringar under äldre medeltid, sid 69.

5Den första större slottsanläggning, som källorna nämna, är Näs på Visingsö. Dess historia går tillbaka till 1100-talet. (Rosén sid. 79)

6Jerker Rosén: Kronoavsöndringar under äldre medeltid, sid 81.

7Jerker Rosén: Kronoavsöndringar under äldre medeltid, sid 71-72.

8Mitt resonemang bygger på det syntaktiska förhållandet att det är ordet bo som är huvudordet och ordet Uppsala är en bestämning.

9Jerker Rosén: Kronoavsöndringar under äldre medeltid, sid 73.

10Jerker Rosén: Kronoavsöndringar under äldre medletid, sid 72.

11Jerker Rosén: Kronoavsöndringar under äldre medeltiden, sid 82.

12Jerker Rosén: Kronoavsöndringar under äldre medeltid, sid 82